La Catrina är den eleganta dödskallefiguren med den breda, blomsterprydda hatten som man ser överallt under mexikanska Dia de los Muertos, och hennes ansikte har en konkret uppkomsthistoria: Hon började som en politisk karikatyr och blev först årtionden senare den symbol som i dag syns på affischer, väggmålningar och även på huden. Den som vill ha en La Catrina-tatuering har nytta av att känna till den här bakgrunden innan hen bestämmer sig för stil och placering, eftersom motivet bär på en kulturell betydelse som sträcker sig bortom en fin dödskalledesign.
- La Catrina uppstod ur en samhällskritisk karikatyr av Jose Guadalupe Posada och blev först genom Diego Riveras väggmålning den figur med hatt och klänning som vi känner i dag.
- Hon hör till Dia de los Muertos, en högtid som förenar ursprungliga traditioner med katolska inslag och som sedan 2008 finns med på UNESCO:s lista över immateriella kulturarv.
- Motivet skiljer sig medvetet från en halloweenkostym, eftersom det uttrycker sorg och hågkomst i stället för att eftersträva en skrämseleffekt.
Var La Catrina kommer ifrån: från Posadas satir till Riveras ikon
Den mexikanske grafikern Jose Guadalupe Posada etsade Calavera Garbancera i zink omkring 1910–1912, som ett hån mot mexikaner som förnekade sitt ursprung bland ursprungsbefolkningen och i stället tog efter den europeiska överklassens mode. I den tidiga versionen bar figuren framför allt en påkostad hatt, en direkt pik mot just den attityden (källa: La Calavera Catrina, Wikipedia).
Först 1946/47 gav Diego Rivera henne en hel kropp och en Tehuana-kjol i sin väggmålning "Sueño de una tarde dominical en la Alameda Central". Namnet Catrina var redan i omlopp vid den här tiden och belagt i en bok som gavs ut 1930, men det var först Riveras väggmålning som gjorde figuren så känd att namnet slutgiltigt kom att förknippas med henne. Figuren rörde sig därmed bort från att vara en ren klassatir: Rivera gav henne en ny betydelse som nationell symbol genom väggmålningens bildspråk med rötter i ursprungsbefolkningens kultur, och sedan dess har hon i högre grad stått för mexikansk identitet och kulturell kontinuitet än för det ursprungliga hånet mot garbanceras (källa: La Calavera Catrina, Wikipedia). Den som bär motivet i dag hänvisar alltså till den här mer än hundraåriga utvecklingen från karikatyr till ikon, inte till en utbytbar dödskalle.
La Catrina i samband med Dia de los Muertos
För att förstå figuren rätt är det värt att se närmare på högtiden hon hör till. Dia de los Muertos utvecklades ur aztekernas, toltekernas och nahuafolkets seder, där döden sågs som en naturlig del av livet, och förenades från 1500-talet med katolska inslag som kom till Mexiko genom den spanska kolonisationen (källa: Day of the Dead: History, Traditions, and Symbols, National Geographic). Högtiden firas den 1 och 2 november, med altare (ofrendas), ringblommor som sägs leda de avlidnas själar hem igen och sockerdödskallar (källa: Day of the Dead: History, Traditions, and Symbols, National Geographic).
2008 tog UNESCO upp traditionen på den representativa listan över mänsklighetens immateriella kulturarv, uttryckligen eftersom den stärker de berörda gemenskapernas identitet med rötter i ursprungsbefolkningens kultur och deras kulturella kontinuitet. Gemenskaperna firar den tillfälliga återkomsten av avlidna anhöriga som en central idé (källa: Indigenous festivity dedicated to the dead, UNESCO). I det här sammanhanget är La Catrina ingen fristående skrämselsymbol, utan en av flera figurer som gör högtidens hågkomst, respekt och samvaro med döden synliga.
Ingen halloweenkostym: visa respekt för motivet
Eftersom smink med sockerdödskallar och skelettmotiv visuellt för tankarna till Halloween blandas de båda högtiderna ofta ihop i vardagen. Sedan 1970- och 80-talet har latinamerikanska gemenskaper i USA och Mexiko uttryckligen betonat att Dia de los Muertos "inte är mexikansk Halloween", för att skydda högtidens betydelse som minnesritual från att urvattnas så att bara skrämseleffekten blir kvar (källa: Day of the Dead is taking on Halloween traditions, The Conversation).
För en egen tatuering innebär det konkret att designen fungerar som en hyllning till högtiden och livet, inte som ett skräckmotiv. Det är värt att hålla fast vid den vårdade och värdiga framställning som Rivera präglade, i stället för att lägga till konstgjorda blodstänk, huggtänder eller andra kostymtillbehör som för motivet i riktning mot en billig skrämseleffekt och döljer dess egentliga betydelse.
Tre stilar för en La Catrina-design
Eftersom La Catrina bygger på fina detaljer som spetskrage, blomsterkrans och uttrycksfulla ögonhålor påverkar den valda tatueringsstilen i hög grad hur väl detaljerna fortsätter att synas. Tre stilar passar särskilt bra till motivet.
Fineline
Fineline använder tunna, precisa linjer och passar bra till spetsliknande mönster som ofta tecknas på Catrinas hatt och krage. Stilen håller teckningen grafisk och återhållsam, men kräver tillräckligt med yta för att de fina linjerna inte ska flyta ihop.
Illustrativ stil
Den illustrativa stilen tillåter fylligare skuggningar och färg och kommer därmed närmare det måleriska helhetsintryck som Rivera präglade. Den passar särskilt bra när blommor, klänning och hatt ska bilda en sammanhängande bild i stället för en ren linjeteckning.
Dotwork
Dotwork bygger upp textur och skuggor av enskilda punkter och passar en mer grafisk tolkning med större fokus på själva dödskallen. Tekniken framhäver kontrasterna mellan ljusa och mörka ytor och ser därför ofta något mer avskalad ut än den illustrativa varianten.
Välj storlek och placering utifrån detaljnivån
Valet av stil hänger nära samman med storlek och placering. En detaljrik version med hatt, spetskrage och blommor behöver tillräckligt med yta, till exempel på underarmen, överarmen eller ryggen, så att de olika elementen fortfarande är tydliga efter en tid. En förenklad version som begränsas till dödskalleansiktet fungerar däremot även på mindre ytor som handleden eller ankeln, men då går de konstfulla spetsliknande detaljerna som annars kännetecknar motivet förlorade.
Den som vill veta mer om vilka storlekar som i allmänhet passar på olika kroppsdelar hittar grunderna i storleksguiden för tillfälliga tatueringar, i stället för att den här artikeln anger egna, obekräftade mått.
Prova motivet i lugn och ro innan du skaffar en permanent tatuering
I det nuvarande sortimentet finns det ännu ingen design som återger La Catrina exakt, men motivet Föreställning fångar just den spänning mellan sorg och glädje som också präglar Dia de los Muertos, fast med två klassiska teatermasker i stället för en dödskalle. Det passar därför bra för att först se hur storleken och placeringen av en liknande detaljrik design med en symbolisk innebörd ser ut på huden som tillfällig eller semipermanent tatuering, innan du ens behöver fatta något beslut om något permanent.
Den som däremot vill ha en egen, så exakt La Catrina-avbildning som möjligt hittar rätt väg via individuellt utformade tatueringsdesigner, medan kollektionen med maskmotiv är en bra utgångspunkt för närbesläktade designer med liknande symboliskt djup. Oavsett vilket gäller att en tillfällig eller semipermanent design visar hur motiv, storlek och placering ser ut på din egen hud, men inte säger något om hur smärtsam eller hållbar en permanent tatuering skulle vara, eller exakt hur den senare skulle se ut, läka eller tas emot av kroppen.
Innan du ens börjar fundera på ett permanent motiv är det värt att läsa guiden till din första tatuering, som ger en generell förklaring av hur man väljer design och placering, samt artikeln om varför det lönar sig att prova motivet innan man skaffar en permanent tatuering. Den som särskilt vill veta hur länge en semipermanent version håller och hur den bleknar hittar konkreta uppgifter i guiden till semipermanenta tatueringar, i stället för uppskattade siffror här.
Den som söker fler symboler med en egen historia utöver La Catrina hittar dem i den planerade översikten tatueringars betydelser från A till Ö. Och den som är allmänt intresserad av tatueringsmotiv med kulturella rötter hittar ytterligare ett exempel i de dakiska tatueringssymbolerna på hur ett motiv blir verkligt begripligt först i samband med sin egen tradition, skild från La Catrinas mexikanska sammanhang.
