En vikingatatuering för tankarna nästan alltid till ett fåtal specifika motiv: Tors hammare (Mjölnir), Valknut, Vegvísir, Odens korpar eller en runinskrift. Var och en berättar en egen historia, och alla härstammar inte från själva vikingatiden. Vegvísir förekommer till exempel inte i någon källa från tiden före 1800-talet, trots att den ofta presenteras som en fornnordisk kompass. Om du tar reda på var varje symbol faktiskt kommer ifrån innan du väljer den kan du undvika två vanliga besvikelser: att bära ett motiv som säljs som vikingatida fast det är yngre, och att rista in en runinskrift där bokstav-för-bokstav-omvandlingen inte blir något läsbart.
- Mjölnir är det arkeologiskt bäst dokumenterade vikingamotivet: omkring tusen hängsmycken formade som hammare har hittats i hela Nordeuropa.
- Valknut förekommer på vikingatida stenar och gravföremål, men dess nuvarande namn är en modern benämning; man vet inte vad den kallades på den tiden.
- Vegvísir kallas ofta för en ”vikingakompass”, men kommer i själva verket från ett isländskt manuskript från 1800-talet, flera hundra år efter vikingatiden.
- En runinskrift kan inte översättas bokstav för bokstav från franska: runor återger ljud, inte stavning, så det är bättre att utgå från ett redan etablerat motiv än från en personlig fras.
Mjölnir, Tors hammare
Tors hammare är det vikingasymbol som har hittats oftast vid arkeologiska utgrävningar, vilket gör den till en gedigen referens snarare än bara en bild från en tv-serie. Omkring tusen hängsmycken formade som hammare har grävts fram i Skandinavien, England, norra Tyskland, Baltikum och Ryssland (källa: Mjölnir, Wikipedia). Att den förekommer så ofta säger mycket om vilken plats den hade i vardagslivet, långt ifrån bilden av ett rent krigiskt vapen.
Hängsmycket fungerade också som religiöst tecken och lyckobringare, särskilt vid bröllop, och dess popularitet ökade när korsformade kristna hängsmycken började spridas i samma områden (källa: Mjölnir, Wikipedia). Som tatuering i dag har den kvar sin dubbla betydelse av beskydd och tillhörighet snarare än ett bokstavligt anspråk på att vara krigare. Om du vill sätta symbolen i ett större sammanhang bland de legendariska gestalter som Inklabs arbetar med, tar artikeln om fantasy- och mytologitatueringar upp andra motiv från gamla berättelser, både nordiska och från andra håll.
Valknut, knuten för fallna krigare
Valknut känns igen på sina tre sammanflätade trianglar. Den förekommer inristad på flera arkeologiska föremål från vikingatiden: Stora Hammars I-stenen, Tängelgårdastenen på Gotland, gravföremål från Osebergskeppet och den anglosaxiska ringen som hittades i floden Nene (källa: Valknut, Wikipedia). Dessa sammanhang, ofta med koppling till begravningar, förknippar den oftast med Oden och de krigardödas öde: den vanligaste tolkningen är att den står för fallna krigare som guden väljer ut för att ta emot dem.
Det är bra att känna till en sak innan du väljer motivet: ”Valknut” är ett namn som moderna forskare har gett den, och i dag vet ingen vad tecknet kallades på vikingatiden (källa: Valknut, Wikipedia). Det gör inte symbolen mindre arkeologiskt autentisk; det betyder bara att man bör vara försiktig med alla förklaringar som gör anspråk på att känna till dess ursprungliga namn eller exakta funktion.
Vegvísir: ”vikingakompassen” som inte är vikingatida
Vegvísir är förmodligen den symbol i dagens vikingavärld som oftast dateras fel. Det första kända belägget finns i det isländska manuskriptet Huld, sammanställt 1860 i Akureyri av Geir Vigfússon, alltså flera hundra år efter vikingatidens slut; det finns inga arkeologiska spår som knyter den till den perioden (källa: Vegvísir, Wikipedia). Manuskriptet beskriver den som ett tecken som sägs göra att den som bär det aldrig går vilse i hårt väder, inte ens på en okänd väg (källa: Vegvísir, Wikipedia).
Det gör inte Vegvísir mindre verklig eller mindre intressant: den är en autentisk isländsk symbol med sin egen historia och skyddande funktion. Man behöver bara placera den i rätt århundrade i stället för att framställa den som en artefakt från vikingatågens och sagornas tid. Ett motiv som tilltalar dig för det det står för i dag är fortfarande ett bra val; problemet är att utan förbehåll sätta etiketten ”vikingatida” på det.
Yggdrasil, Odens korpar och vargen
Två korpar, Huginn och Muninn, följer Oden i den nordiska mytologin: deras namn betyder tanken respektive minnet. Varje dag skickar han dem för att flyga över världen, och sedan kommer de tillbaka och berättar vad de har sett (källa: Huginn och Muninn, Wikipedia). Det här säger mycket om Oden själv: en gud som styr mindre genom styrka än genom den information han samlar in.
Varför just de här djuren, och inte en allmän varg
Vargen har en mer tvetydig roll i de nordiska berättelserna. Den kan stå för vaksamhet och vild styrka, men i mytologin finns också Fenrir, den jättelika vargen som enligt sagorna kommer att spela en central roll i Ragnaröks slutliga kaos. Om du väljer en varg till din vikingatatuering är det därför bra att utgå från en särskild gestalt i stället för en allmän bild av ett rovdjur, på samma sätt som en korp får olika betydelse beroende på om den föreställer Huginn, Muninn eller bara fågeln i sig. Dessa djurgestalter förekommer ofta tillsammans med Oden i bildkonsten och passar naturligt ihop med Valknut eller Vegvísir i samma komposition.
Runor: så undviker du de vanligaste misstagen
Den äldre futharken, som användes från 100-talet till 700-talet och bestod av tjugofyra runor, förenklades senare i Skandinavien till den yngre futharken, medan anglosaxarna i stället utökade sitt eget runalfabet på annat håll (källa: Äldre futhark, Wikipedia). Det är två olika system som användes under olika tider och i olika områden: att blanda dem i samma inskrift saknar historisk logik, även om resultatet ser fint ut rent grafiskt.
Den andra fallgropen, som är ännu vanligare, handlar om översättning. Runor återger ljud, inte stavningen av ett ord bokstav för bokstav: om du omvandlar ett franskt förnamn eller en fransk fras till runor, en efter en, får du ofta en serie tecken som inte motsvarar något verkligt ord på ett forntida språk. Därför är det bättre att utgå från ett redan etablerat och kontrollerat runmotiv, till exempel ett komplett alfabet som visas i dekorativt syfte eller en plansch med flera välkända symboler, än att låta någon skapa en personlig inskrift vars betydelse ingen kan garantera.
Välj komposition och placering
Välj först komposition utifrån dess faktiska form. En lång runinskrift eller en Vegvísir med åtta armar behöver en plan, avlång yta för att förbli läsbar, vilket naturligt leder tankarna till underarmen eller ryggen. Valknut eller Mjölnir är däremot mer kompakta och passar på mindre områden som handleden eller vaden utan att detaljerna går förlorade.
Det är just det här en tillfällig version låter dig kontrollera innan du bestämmer dig för en permanent tatuering: se hur stor inskriften faktiskt blir på din egen hud och på den plats du valt, i stället för att föreställa dig det utifrån en teckning. Guiden om din första tatuering går steg för steg igenom hur du väljer motiv och placering, och artikeln som förklarar varför du bör testa en tatuering innan du gör den permanent tar upp fördelarna med den här typen av test, som är särskilt användbar för en symbolisk komposition där längden avgör hur läsbar den blir.
Innan du bestämmer dig för ett så symboliskt motiv kan en tillfällig modell hjälpa dig att jämföra den faktiska storleken på en runinskrift eller en Vegvísir på huden och anpassa placeringen därefter, vilket modellerna i kollektionen med tillfälliga tatueringar med vikingamotiv låter dig göra. Om du är intresserad av andra kulturella stilar följer tribaltatueringar och grekiska tatueringar samma princip: motiv med stor betydelse som bör sättas in i sitt verkliga historiska sammanhang innan du bär dem. Hitta fler guider på Inklabs blogg.
