En grekisk tatuering bygger på en tydlig repertoar av antika gestalter och motiv: de olympiska gudarna som Athena, Zeus och Poseidon, mytiska varelser som Lernas hydra och sirenerna, dekorativa motiv som meandern och lagerkransen samt de tre kolonnordningarna (dorisk, jonisk och korintisk) som ärvts från den grekiska arkitekturen. Varje symbol har en egen betydelse och känns igen på särskilda attribut, något som är viktigt att tänka på innan man väljer en design framför en annan.
- Varje gud känns igen på sina attribut: ugglan och aegisen för Athena, blixten och örnen för Zeus, treudden och hästen för Poseidon.
- Mytiska varelser passar bra som fristående motiv: Lernas hydra finns till exempel redan som design i katalogen och gör det möjligt att prova konkret innan man fattar ett slutgiltigt beslut.
- Meandern och lagerkransen passar den som vill ha en grekisk symbol utan en gestalt, vilket är användbart för en mer diskret tatuering eller en med mer linjära former.
- Om motivet ska ha ett statylikt eller linjärt uttryck och var det ska placeras beror framför allt på hur komplext motivet är, snarare än på någon allmän regel.
Athena: visdom, ugglan och aegisen
Athena känns först och främst igen på ugglan som följer henne, en traditionell vishetssymbol. Hon bär också aegisen, en mantel med en kant av ormar och Gorgonen Medusas ansikte i mitten. Den detaljen förändrar hur motivet uppfattas, eftersom den förknippar gudinnan med en mäktig beskyddargestalt och inte bara med visdom. Olj olivträdet som hon sägs ha skapat kompletterar ofta kompositionen, liksom hjälmen och spjutet, som påminner om hennes roll som strategisk krigsgudinna snarare än som en symbol för rått våld. En tatuering med bara ett av dessa attribut, till exempel en uggla för sig, går fortfarande att känna igen som en hänvisning till Athena för den som känner till myten. En komposition där flera attribut ingår berättar en mer fullständig historia, men kräver mer utrymme på huden.
Zeus och Poseidon: himlen och havet
Zeus och Poseidon är lätta att blanda ihop i en teckning som inte bygger på tillräcklig kunskap, men deras respektive attribut skiljer dem tydligt åt.
Zeus: blixten och örnen
Zeus härskar över himlen och världsordningen som de olympiska gudarnas kung, och hans mest igenkännliga attribut är fortfarande den stiliserade blixten, ofta avbildad som en stråle av sicksacklinjer. Örnen som följer honom förstärker hans auktoritet, liksom eken, trädet som var helgat åt honom, och olivkransen, som för tankarna till hans suveränitet snarare än till en idrottsseger. En tatuering med enbart blixten fungerar som en symbol för makt och beslutsamhet. Det är inte nödvändigt att avbilda Zeus själv för att hänvisningen ska vara tydlig.
Poseidon: treudden och hästen
Poseidon känns igen på treudden, hans nästan alltid förekommande attribut, som han använder för att väcka stormar eller klyva marken vid de jordbävningar som förknippas med honom i myterna. Hans heliga djur – hästen, tjuren, delfinen och hippocampen, den marina sagovarelsen som är hälften häst och hälften fisk – erbjuder användbara grafiska variationer för den som vill anspela på Poseidon utan att använda den redan så spridda treudden. På huden är det framför allt dessa föremål som skiljer de två gudarna åt: en sicksackformad blixt hänvisar till Zeus, en treudd med tre spetsar hänvisar till Poseidon, och valet av tillhörande djur, örn kontra häst eller delfin, bekräftar vilken av dem som avbildas.
Mytiska varelser: hydran, sirenerna och erinyerna
Utöver gudarna passar flera varelser ur den grekiska mytologin som fristående tatueringar. Det är inte nödvändigt att avbilda en hel gudom för att motivet ska behålla sin betydelse.
Lernas hydra
Lernas hydra är en vattenorm med flera huvuden, och dess särskilda egenskap i mytologin är förmågan att återskapa sina huvuden: för varje huvud som höggs av växte två nya ut, vilket gjorde att striden inte gick att vinna med enbart styrka. Herakles lyckades besegra den under sitt andra av de tolv stordåden, men bara med hjälp av sin brorson Iolaos, som brände varje halsstump med en fackla så fort ett huvud föll och på så sätt hindrade nya huvuden från att växa ut. Motivet övertygar genom sin berättelse: en kraft som står emot enbart styrka, behovet av list lika mycket som mod och en sorts återfödelse som inte är ett mål i sig, utan ett problem som måste lösas på ett annat sätt.
Sirenerna, från fågelkvinna till sjöjungfru
I dagens föreställningsvärld förknippas sirenerna med en fiskstjärt, men de äldsta grekiska källorna avbildar dem som fågelkvinnor, med fågelkropp och kvinnohuvud. Avbildningen som en kvinna med fiskstjärt dök upp mycket senare, från och med tidig medeltid. Det viktigaste i myten är gemensamt för båda versionerna: i Odysséen lockar deras sång sjömän mot reven, och Odysseus skyddar sig genom att låta besättningen täppa till öronen med vax samtidigt som han låter binda fast sig vid skeppets mast, så att han kan höra sången utan att ge efter för lockelsen. En tatuering av en sjöjungfru i modern design, som den som visas nedan, återger den senare versionen av myten. Den som värnar om mytologisk exakthet bör tänka på att den här bilden är en senare utveckling av gestalten, snarare än dess ursprungliga utseende.
Erinyerna, rättvisans väktare
Erinyerna, eller furierna, är tre hämndgudinnor: Alekto, Megaira och Tisifone. Enligt Hesiodos föddes de ur blodet som spilldes när Uranos kastrerades. Deras roll i mytologin är att straffa särskilda överträdelser: mord, särskilt inom den egna familjen, mened och respektlöshet mot en förälder. Ett motiv som anspelar på dem uttrycker därför snarare en idé om obeveklig rättvisa än en dekorativ estetik, vilket gör det till ett passande val för den som söker en grekisk symbol med stark innebörd snarare än ännu en mytologisk gestalt bland andra.
Meandern och lagerkransen: motiv utan gestalter
För den som föredrar en igenkännlig grekisk symbol utan att tatuera ett ansikte eller en mytologisk gestalt finns det två dekorativa motiv som fyller den funktionen. Meandern, även kallad den grekiska nyckeln, är en bård som består av en sammanhängande linje som bildar ett upprepat mönster med räta vinklar. Den prydde redan keramik, arkitektur och klädbårder under den geometriska perioden, och namnet syftar på floden Meander i Mindre Asien, vars slingrande lopp inspirerade mönstret. Den regelbundna geometrin lämpar sig särskilt väl för fina linjer, som ett armband eller en bård längs en kroppsdel.
Lagerkransen för tankarna till myten om Apollon och Dafne, som förvandlades till en lagerbuske för att undkomma guden. Senare delades lagerkransar ut till vinnarna av de pythiska spelen till Apollons ära. Motivet är därför fortfarande förknippat med seger och erkännande, vilket till exempel skiljer det från spjutet eller hjälmen som förknippas med Athena.
Grekiska kolonner: dorisk, jonisk och korintisk
De tre grekiska arkitekturordningarna skiljer sig framför allt åt genom sina kapitäl, vilket gör dem till en enkel vägledning när man ska välja mellan olika kolonnmotiv. Den doriska ordningen har ett naket kapitäl, en enkel ring med en konvex kudde ovanpå, på en kraftig kolonn utan bas. Det är den enklaste av de tre ordningarna. Den joniska känns igen på sina voluter, två spiralformade rullar på varsin sida av kapitälet, och har en smäckrare kolonn än den doriska. Den korintiska ordningen, den mest utsmyckade av de tre, har ett kapitäl täckt av lager av akantusblad. För en tatuering innebär den här hierarkin en motsvarande skillnad i linjernas komplexitet: den doriska passar en enkel och kraftfull design, medan den korintiska kräver fler detaljer och därmed mer utrymme för att förbli tydlig på huden.
Statylikt eller linjärt uttryck – och var motivet ska placeras
Samma symboler kan återges på två helt olika sätt, och det valet är lika viktigt som valet av själva symbolen. Ett statylikt uttryck arbetar med skuggor och ger en marmor- eller skulpturkänsla, vilket passar en gestalt eller en detaljerad byst, som Athena med sin aegis eller en hel scen kring hydran. Ett linjärt uttryck med tunna, sammanhängande linjer passar bättre till ett geometriskt motiv som meandern, en profil eller en enkel silhuett, och är mer diskret på ett litet område.
Placeringen följer samma logik som den valda stilen. En detaljerad scen i statylikt utförande kräver en större yta för att förbli tydlig, vilket gör underarmen eller vaden till lämpliga alternativ. Ett linjärt motiv som en del av en meander passar däremot på en mindre yta, som handleden eller nacken, utan att förlora skärpa. Innan du bestämmer dig för en slutgiltig storlek och placering kan du prova motivet i en tillfällig version för att bedöma den verkliga skalan på din egen hud och justera placeringen. Skillnaden mellan att prova en tillfällig tatuering och att skaffa en permanent tatuering hjälper dig att planera det här steget.
Att välja en grekisk tatuering handlar alltså först om att välja en tydlig symbol – en gud, en varelse eller ett dekorativt motiv – och sedan ett utförande som passar dess komplexitet. För en mytisk varelse som designen Hydra eller designen Sjöjungfru kan du prova motivet tillfälligt för att kontrollera storlek och placering innan du överväger en permanent tatuering. Kollektionen Fantasi och mytologi samlar fler mytologiska motiv från katalogen som du kan jämföra med. För varelser som inte är grekiska, till exempel drakar eller Medusa, tar översikten över fantasy och mytologi upp ett bredare ämnesområde, medan en artikel om vikingasymboler och en annan om tribalstil handlar om andra kulturella världar inom samma kategori. För den som senare överväger en permanent tatuering utifrån ett grekiskt motiv ger guiden till den första tatueringen och guiden till semipermanenta tatueringar mer information om nästa steg.
