En korstatuering har inte en enda betydelse som gäller lika mycket för varje variant: Det är formen som avgör vilken historia motivet berättar. Ett enkelt latinskt kors påminner om korsfästelsen och den frälsning som är knuten till den, ett keltiskt kors med ring för också tankarna till irländska och brittiska stenkors från tidig medeltid, det ortodoxa korset med tre tvärbalkar bär sin betydelse i sin egen utformning och det koptiska korset med sina tolv spetsar står för Egyptens kyrka. Den som väljer ett korsmotiv väljer därmed också en viss tradition, även om det inte var avsikten. Den här artikeln går igenom de viktigaste korsformerna, förklarar skillnaden mot den egyptiska ankh-symbolen och visar vad man bör tänka på för att välja en respektfull placering innan man bestämmer sig.
- Det latinska, keltiska, ortodoxa och koptiska korset skiljer sig åt i form och ursprung, inte bara i detaljerna.
- Ankh-symbolen är historiskt sett inte ett kristet kors, även om de båda formerna kan likna varandra på avstånd.
- Om någon väljer ett kors av personlig tro eller enbart för formens skull påverkar vilken variant som passar bäst.
- Större former med många detaljer, som det keltiska eller ortodoxa korset, kräver mer utrymme för att förbli tydliga, medan ett enkelt kors fungerar även i litet format.
Det latinska korset: den mest välkända formen
Det latinska korset är den form de flesta först tänker på när man talar om en korstatuering: en lodrät balk som är tydligt längre nedåt än uppåt, med en kortare tvärbalk en bit ovanför mitten. De ojämna armarna skiljer det från det grekiska korset, vars fyra armar är lika långa (källa: Christian cross, Wikipedia). Inom den västerländska kristendomen är det latinska korset standardformen, och det står för själva korsfästelsen och, i den kristna tron, för frälsningen som följer. Den som vill ha ett kors utan ytterligare utsmyckning väljer i praktiken nästan alltid den här grundformen, eftersom den är omedelbart igenkännlig och tydlig i alla storlekar.
Det keltiska korset: tro och ursprung i en och samma symbol
Ett keltiskt kors är i grunden ett latinskt kors med en ring där balkarna korsas. Formen spreds genom höga stenkors i Irland och Storbritannien, som restes från ungefär 800- till 1100-talet (källa: Celtic cross, Wikipedia). Ringen tolkas ofta som ett tecken på evighet eller evig kärlek. En annan tolkning kopplar den till äldre solsymboler, ibland genom en legend enligt vilken Sankt Patrick förenade det kristna korset med en hednisk solsymbol. Det är en tradition, inte en historiskt belagd händelse, och ringens ursprung diskuteras fortfarande bland historiker (källa: Celtic cross, Wikipedia). Det finns också en helt praktisk förklaring: På de höga stenkorsen gav ringen stöd åt armarna och minskade längden på den ostödda stenen, vilket gjorde konstruktionen stabilare. Den som väljer den här formen förenar alltså kristen tro med en ursprungshistoria som inte är helt entydig, och just det gör motivet intressant för många.
Det ortodoxa korset: betydelsen av de tre tvärbalkarna
Det ortodoxa korset utmärker sig genast genom sina tre tvärbalkar, och var och en berättar sin egen del av historien. Den korta, övre balken står för inskriftstavlan som enligt traditionen satt ovanför Jesu huvud. Den längre balken i mitten är huvudtvärbalken, som också finns på de flesta andra korsformer. Den nedre, snedställda balken tolkas traditionellt antingen som en fotbräda eller som en sorts vågskål, som syftar på de båda rövarna som korsfästes bredvid Kristus: den ångerfulle och den obotfärdige. Det här är en tradition, inte ett fastslaget faktum: Det finns mer än en tolkning, och det finns inga fysiska belägg för att den faktiskt fungerade som fotbräda (källa: Suppedaneum cross, Wikipedia). När man väl känner till utformningen ser man inte längre det ortodoxa korset bara som ”korset med de tre balkarna”, utan läser in en hel berättelse i det, även om den är rikligt utsmyckad av traditionen.
Det koptiska korset och skillnaden mot ankh-symbolen
En vanlig form av det koptiska korset består av två lika långa balkar, vars fyra ändar vardera förgrenar sig i tre spetsar, alltså tolv spetsar totalt. Talet kopplas oftast till treenigheten och de tolv apostlarna. Den typiska formen går tillbaka till omkring 300-talet och utvecklades självständigt i Egypten, inte som en direkt vidareutveckling av en enskild äldre symbol (källa: Coptic cross, Wikipedia). Många koptiska kristna låter än i dag tatuera in det här korset på insidan av höger handled som en varaktig och synlig trosbekännelse (källa: Coptic cross, Wikipedia). Det går inte att slå fast att det har ett obrutet ursprung från ankh-symbolen; kopplingen diskuteras bland historiker och bör inte framställas som ett fastslaget faktum.
Varför ankh-symbolen inte är ett kristet kors
Ankh är ett fornegyptiskt hieroglyftecken för ”liv”: en T-form med en droppformad ögla upptill, som ofta avbildas i händerna på faraoner och gudar. Historiskt sett var den aldrig tänkt som ett kors och hade ingen betydelse kopplad till offer eller lidande (källa: Ankh, Wikipedia). En besläktad form av hankkors användes senare av vissa tidiga kristna i Egypten, men hur direkt den formen hänger samman med den ursprungliga ankhen är omtvistat bland experter. Den som vill ha ett koptiskt kors väljer alltså medvetet en kristen symbol med en egen, månghundraårig historia, inte en tatuerad variant av ankh.
Tro eller ren estetik: därför spelar det egna skälet roll
En del vill ha ett kors av personlig tro, andra tycker helt enkelt om formen, oberoende av religiös betydelse. Båda skälen är giltiga, men det lönar sig att före valet ärligt reda ut vilket som gäller, eftersom det påverkar vilken form som passar. Ett enkelt latinskt kors kan lätt uppfattas som ett rent formmotiv, utan att någon läser in en viss trosinriktning i det. Ett ortodoxt eller koptiskt kors är däremot starkare knutet till en specifik tradition och har därför större religiös tyngd. Den som klargör skillnaden för sig själv före tatueringstiden kan mer konkret prata med tatueraren om vilken form som faktiskt uttrycker det man menar, i stället för att först efteråt undra om valet blev rätt.
Välj placering med respekt
Större former eller former med fler detaljer, som den keltiska ringen, de tre balkarna på det ortodoxa korset eller de tolv spetsarna på det koptiska korset, passar bäst där det finns tillräckligt med utrymme för detaljerna, till exempel på underarmen, övre delen av ryggen eller bröstet. Ett litet, enkelt kors behåller däremot sin form även på handleden, vid nyckelbenet eller på ankeln. En del tycker dessutom att det är olämpligt att bära en religiös symbol på vissa delar av kroppen; foten nämns ofta. Det är en fråga om personlig och kulturell uppfattning, inte en fast regel, men just därför är det värt att fundera över saken i förväg i stället för först efteråt.
Testa storlek och placering i förväg
En tillfällig eller semipermanent korstatuering visar den exakta storleken och placeringen direkt på den egna huden innan man fattar ett permanent beslut, och det är särskilt användbart för en symbol som ska kännas rätt redan vid första försöket. Det är ändå viktigt att komma ihåg testets begränsningar: Det visar design, storlek och placering, men säger ingenting om smärta, läkningsförlopp, allergirisk eller hur en permanent tatuering kommer att se ut i slutändan. Det kan vara svårt att bedöma på en skärm hur ett litet, diskret motiv i fineline-stil faktiskt ser ut på huden; fineline-korsmotivet ”Glaube 2” visar det med ett konkret och enkelt exempel.
Den som föredrar en något annorlunda linjeföring hittar ett alternativ i liknande avskalad stil med det andra enkla korsmotivet ”Glaube”. Båda går att jämföra med fler varianter i kollektionen med korstatueringar. Varför det över huvud taget är meningsfullt att göra ett sådant test förklaras i artikeln om varför det lönar sig att testa ett motiv innan man fattar ett permanent beslut, och den som fortfarande är osäker på hur man väljer sitt första tatueringsmotiv och en lämplig placering hittar en mer utförlig genomgång i artikeln om den första egna tatueringen. Den som föreställer sig en helt personlig kombination, till exempel ett kors med initialer eller ett datum, behöver inte begränsa sig till ett färdigt motiv: Artikeln om individuella, personliga tillfälliga tatueringar visar vilka möjligheter som finns. Den som redan känner till formen och i stället söker idéer om stil, placering på kroppen eller kombinationer med text eller vingar hittar det i den befintliga artikeln om korsmotiv och hur de kan utformas. Och den som efter att ha läst om korset blir sugen på ännu en symbol med en egen historia hittar en liknande genomgång i den kommande artikeln om mandalatatueringens betydelse.
I slutändan är den viktigaste frågan inte ”vilket kors ser bäst ut?”, utan vilken form som faktiskt passar det man vill uttrycka: personlig tro, en kulturell koppling eller helt enkelt en form man tycker om. Den som reder ut det i förväg och provar storleken och placeringen på sin egen hud går in i det slutgiltiga beslutet med betydligt större säkerhet.
